I brist på annat att uppehålla mig med under ett par minuter bestämde jag mig för att göra ett EQ-test. Jag har en bra aning om hur jag fungerar och vem jag är, så jag hade en aning om resultaten. Till min förvåning var det dock fel. Jag vet inte om jag ska beundra den uppsjö av test som finns på internet, eller helt enkelt skratta av det faktum att vem som helst nuförtiden kan legitimera sig som psykologer, bara att dra fram gamla Goldberg och köra igång och vips kan man diagnostisera andra människor som deppressiva. LOL med caps.
För att fortsätta blev jag relativt orolig direkt när jag såg svarsresultaten, det visade sig att jag hade ‘55% correct answers’. Sen när kan man ha fel i ett EQ-test? LOL, återigen med caps.
Enligt testet har jag;
Dålig eller ingen självkänsla.
Svårt att kommunicera.
Svårt att komma överrens med mig själv.
Säger ofta fel saker vid fel tillfällen.
Svårt att bli arg eller hantera ilska riktad mot mig.
Svårt att erkänna när jag har gjort fel.
Problem med att be om ursäkt när jag har gjort fel.
Svårt att känna igen och förstå mina känslor.
Orolig över vem jag egentligen är.
Svårt att visa kärlek, empati och medkänsla.
Inte komfortabel med intimitet.
Jag tycker inte om utmaningar.
Jag är rädd för förändring.
Svårt att hålla mig motiverad och fokuserad.
Jag är pessimistisk över mig själv och min framtid.
(För att poängtera, så stämmer ungefär fyra av femton av de ovanstående meningarna).
Nå, om det nu skulle vara så att en person med låg självkänsla skulle göra detta test och inte förstå att själva testet inte är i närheten av hur det fungerar på riktigt, hur skulle denna uppfatta detta? Personen skulle bara må sämre.
De ‘tips’ jag får efter testet är patetiska. De skriver att det som är ‘bra’ med EQ är att den går att förändra. Tjoho. Man kan ‘höja’ sin EQ närsomhelst i livet(Vad jag vet, är det inte dåligt med låg EQ, bara annorlunda). Det absolut bästa tipset de ger att är man kan, tro det eller ej, läsa böcker om EQ och sociala färdigheter. Om jag var en terapeut eller psykolog skulle jag inte rekommendera en person med svårigheter för kommunikation att läsa böcker. Det blir bara att man distansierar sig än mer från omvärlden om man ska begrava sig i det otaligt antal böcker som rör vid ämnet. Böckerna kan terapeuterna läsa, utmana sig själv att faktiskt göra sociala saker är något man själv kan göra. Övning ger färdighet, läsa kan man sedan lågstadiet.
Jag tycker det är humoristiskt ur egen synvinkel, mindre bra för folk som tror på dessa tester. Jag ‘lider’ av affektiv resonans, en typ av förhöjd empati. Lätt för att sätta mig in i andra människors perspektiv och agera utifrån den och uppleva direkt hur de känner. Visst är det en förbannelse ibland, men det är ingenting som går att göra åt. Det blir väldigt starkt ibland, t.o.m att jag kan känna hur kroppen regerar som om det vore jag själv som upplevde samma sak som en annan människa. Affektivitet är medkänsla och empati adderat och sedan multiplicerat med varandra.
För att koppla ihop det jag skrev ovan med testet, tillåt mig att citera: “Svårt att visa kärlek, empati och medkänsla.” Det kan inte bli mer fel är så. Det som borde stå istället för ‘55% correct answers’ är ‘This test is a fraud and gives you the wrong results more than 55% of the time”.
Jag blir svinlack att dessa test förvärrar mer än de hjälper i dessa ledsamma tider för många ungdomar. De leder en till en form av hypokondrisk deppressivitet, och det är lika farligt som något ej hypokondriskt eftersom det leder en in på fel tankar, val och banor.
Jag förstår varför så många ungdomar letar anledningar att misströsta sig själva. Desto fler test av den kaliber, desto mer aggressiv kaliber avfyras från ungdomars egna vapen – de själva. Man utvecklas något enormt i tonåren, speciellt de senare tonåren. Man tar intryck av allt omkring en och skapar sig själv därefter. Dessa inkompetenta test leder ungdomar in på fel väg, och det finns ingen som rättar till det.
Synd.
