”If I ever opened a trampoline store, I don’t think I’d call it Trampo-Land, because you might think it was a store for tramps, which is not the impression we are trying to convey with our store. On the other hand, we would not prohibit tramps from browsing, or testing the trampolines, unless a tramp’s gyrations seemed to be getting out of control.”
Inte ens Jack Handy får mig att skratta just nu.. Jag verkligen avskyr den här veckan. Tur att den lider mot sitt slut nu.
Varje gång jag ser ‘Alla Dessa Dagar’ varje gång man loggar in här, så tänker jag bara på min längtan efter J. Alla Dessa Dagar ska vi vänta, sen ska vi ha Alla Dessa Dagar tillsammans.
Jag tillåter mig själv innan jag kort beskriver den gångna veckan att gnälla lite. Kommer lagom i tid till jobb(et), slänger in lite skit(typ en jacka) i mitt skåp, rättar till slipsen och viker upp skjortärmarna. Håret ser ut som skit, men vem orkar bry sig! Glider in till datorn, loggar in och går glatt ut mot köket. Drar ner ett gäng kaffedroppar i min kopp, går tillbaka mot mitt kontor. Sätter mig ner, dricker. Kallt. Iskallt. Det vidrigaste kaffe jag någonsin druckit.
Så, nu till veckan:
Måndag hela veckan.
Bläblä, jag är en sån jävla gnällunge för jag får inte träffa J. Men snart, snart är allt bra igen. Längtar.
En gång i tiden hamnade jag inspärrad på sjukhus i 7 dagar. Min mamma kom och besökte mig och gav mig en lapp. På lappen fanns det en dikt. Jag skrev om dikten till engelska för att visa en en gammal vän. Problemet ligger nu i att jag inte vet om det är en existerande dikt eller inte. Det kan vara Ferlin eller så, men jag är så osäker. Jag -hade- kunnat försöka översätta tillbaka den, men jag tror det hade blivit fel eftersom jag inte hade kunnat hitta samma ord som stod på lappen. Här är dikten iallafall, skrik om ni vet vilken det är eller om ni inte känner igen den alls:
The dandelion children wish to meet someone that has personal
experiences of exposure.
Even then, it’s the respect they wish for.
The opportunity to reveal their own secret and at the same time be
accepted as they are.
With their beautiful swaying skirts and rigid wooden-legs, and not
something they’ve adapted to become, or – in worst cases, something
they have maimed themselves to be.
Det var en brevbärare som ringde till mig precis, i ett privat ärende. Jag börjar bli bundis med Norrtäljeposten nu snart.
Jag saknar dig, Johanna. Snart 14 dagar. Sen efter det bara fyra. Snart, alla dagar.
Slobodan ville vara ännu mer naken, Intohimo-hotpants.
Jag ville definitivt inte vara naken, jag kan spela ändå.
Gustav(Marissa Burns Trey) ville definitivt vara naken och hämnas(Sångaren i MBT har varit med i Idol, så förra gången vi spelade på Meeths drog Slobodan upp med ‘I <3 Idol-Anton’ på magen och lyfte upp Benne(Gitarristen) i luften med ett otrevligt tag mellan benen, Gustav drog till med ‘I love Far Above’ på sin bringa.
Då var det dags att visa kvällens hjälte, Dallas Green. Vokalist och gitarrist från bandet Alexisonfire. Han har gjort lite solo, ‘City & Colour’. Riktigt, jävla, så in i, svinbäst.
Räknar sekunder just nu. Inte långt kvar. Befrielsen. J. allt.
Jag skulle bli väldigt tacksam om saker och ting helt enkelt kunde lösa sig, just nu! Ok, tack. (Det kommer att lösa sig. Det är inte en fråga om ‘om’ utan om ‘när’. Oj, många om i den meningen.)
Ja, jag vet att jag sjunger ungefär likabra som en mopedmotor, men det spelar ingen större roll! Ha! För jag gör det ändå, vare sig ni lyssnar eller kör hårt på muta knappen. Blbalbalbalbal. I vilket fall som helst, så är det till J, för det är tänkt att hon ska lyssna(precis som alltid annars).
Jag har inte direkt övat så mycket som jag borde, så förmodligen finns där textbitar som är borttagna omedveten. Men om det är tillfälle för lite sing-a-long, så vargod.
Oh, oh, over me you tower.
Breathing heavy, Breathing lightly.
Inhaling lasts for an hour.
You take the breath out of me.
I watch you close, slow love, slow.
As the sun turn to rain,
we will remain.
I thought I’d dream all my days,
sitting in the window.
Thinking of a heart and a place,
To you, is a place I want to go.
Hush now, I will rush.
To you, to you, to you.
I’ve been waiting for so long,
I lived below it all,
Until you came to lift me up.
I’m above it all, towering over everything.
By every hour the time ticks,
we are a tower, towering over it all.
I’d like to die on your lips
If only for a second of bliss
Tracing your face with my fingertips
All I ask for, is one more kiss
1. Jag är lite trött.
2. Till J.
3. Pussa på handen.
4. Blåsa iväg till dig, J.
5. Jo, tänkte på en sak. Se 6.
6. Det syns inte så bra, men det här är kontraktet till vårt hem, finaste.
Jag har visst upptäckt förtjusningen med Placebo återigen. Deras ‘experimentala’ era som tydligen de flesta band går igenom var inget vidare, förrän nu när jag kan uppskatta det.
MEN! Jag tänkte köra en vide där en av de bättre låtarna är med, nämnligen’Allergic(To thoughts of Mother Earth):
(Har ni sett en snyggare gitarr? Fyfan. Brian kör rätt ofta med en SG nuförtiden, men innan körde han alltid med en Jazzmaster eller Jaguar. Oftast en baritone-gura, så jävla snyggt).
Ja, eftersom folk (när jag var yngre) sa att jag såg ut som honom så hittade jag en video där det kanske kan finnas en någorlunda likhet:
(Låten heter egentligen ‘Sleeping With Ghosts’ men alla säger Soulmates istället. Så ni vet, om ni vill ha den).
